Konsten att överleva

Började min morgon med att slänga på en repris från sommarprat på P1. Idag blev det med Carolina Gynning. Jag tro så här i efterhand att det var ödet som ville att jag skulle lyssna på just detta avsnittet. Har egentligen inga speciella band till just Gynning, som jag har till Jonas Gardell. Någon jag följt sen tonåren.

Denna bild tillhör mig! Vänlig kopiera inte den

Där sitter hon och berätta om sin barndom, ungdom, om hennes mående, om hur konsten betyder för henne. Hur viktigt det är för henne att få utlopp för sitt kreativa. Nästan allt de hon sa var så jag på något viss, men ändå inte.

Även om jag som tonåring hade fått mina chanser att testa dem där drogerna, kunnat åka med polisen x antal gånger, kunde fått en helt annan tonår än den jag fick så var de alltid varit något i mig som sa till mig "STOPP GÖR INTE DET, STOPP RÖR INTE DET ELLER DET" (Och nu pratar jag inte om någon normal spärr som alla människor har, utan något helt annat, något mer andligt )  Undra hur mitt liv hade varit idag om jag inte hade lyssnat på den där spärren?

Konsten att överleva är nog något vi alla ha gemensamt med år i bagaget av ångest och depressioner. Man lär sig på något sätt att överleva och hitta sina egna knep när ångesten faller på en, det är bara att man ska komma på dem och hitta dem rätta verktygen för att  inte falla för stunden. Men man kanske måste visa sig svag emellanåt för att bli stark igen? Jag har egentligen alltid varit en sådan person som ska klara allt själv utan att be om hjälp ( något jag är uppväxt med att det är så man är), men sen jag fått min dotter har jag blivit bättre på att just be om hjälp. Jag har insett att jag inte är en sämre människa för att jag inte alltid fixar allt själv. Jag bli snarare starkare för att jag visa mig svag.

För mitt liv har inte heller blivit som jag hade tänkt mig som ung, har jag ändå ett mål är att få respekt av andra (och det få man om man själv ge sig den respekten), att vara stark. Att nå ut och kanske inspirera andra.

// Blomman